EricasUtsikt

 Ser ni hjärtat?

När vi var på vår romantiska helg tillsammans, tog vi oss en stund med att bara titta på TV i sängen strax efter frukost. Vi bara låg där tillsammans och glodde på TV, bara vara nära och låta frukosten få göra sitt med kroppen.

Då kommer ett morgonprogram på TV 4 som jag annars aldrig ser, som handlar om en mamma och hennes berättelse om sin dotter som levde i en misshandels relation och blev mördad av den sambo som hon separerat ifrån. Hennes berättelse grep tag i mig. Det väckte oerhört mycket käsnlor i mig och sorg över varför man accepterar misshandel. Så som det ser ut är det ju mest kvinnor som är med om detta, självklart finns det andra erfarenheter som vi kan uppleva hos en annan bloggare som heter Tobias, men majoriteten är kvinnor som har erfarenheter av att i nära relationer bli misshandlad. Jag är en av dom som har en sådan erfarenhet.

Innan Mattias och jag blev ett par, var jag gift med en annan man. Jag gifte mig för första gången rätt ung, som tjugoåring. Den resan jag gjorde har jag för länge sedan bearbetat. Det är ett rätt avslutat kapitel i mitt liv, men när jag hör historier som den döda kvinnans mamma berättar blir jag så sorgsen. De var två journalister med som berättade att det arbetat med att följa utvecklingen när det gäller det här med hur många kvinnor som dör varje år i nära relationer.

Innan de började med detta så fanns det liten forskning som sa att ungefär 16-17 personer per år dör i Sverige pga att en närstående man dödar dom. Deras arbete som de hållt på med sedan början av tjugohundratalet bekräftade detta. Det är sjutton kvinnor under en tioårsperiod som dött varje år i Sverige för att den man de levt tillsammans med tagit deras liv. Det de här journalisterna ville lyfta fram var att man ser misshandel inom hemmet som en privat sak, när de enligt deras mening var ett samhällsproblem.

Sjutton kvinnor varje år, är ju knappast en privatsak tycker jag. Tänk att siffran är återkommande under en tioårsperiod! Av det drygt hundrafemtio kvinnor som mördats, efterlämnade sig ungefär 120 mindreåriga barn. Jag blev så sorgsen när jag såg siffrorna och hörde mammans berättelse om sin och exmannens sorg över ett förlorat barn. Det mamman vittnade om var ju att mannen som levt med deras dotter varit som vilken man som helst ibörjan. Omgivningen hade uppfattat honom som social och trevlig.

Jag minns när jag till slut kom ut ur min relation, med livet i behåll, att jag inte riktigt kunde förstå vad som fått mig att acceptera en sån ofattbar situation och varför jag stannade kvar så länge som jag ändå gjorde. Det är också den mest frekventa fråga jag får när jag vid några tillfällen berättat om min erfarenhet. Varför stannade du kvar?

I början väckte sådan frågor en oerhörd skuld i mig. Hur dum kunde jag vara som valde att stanna och vad var det som gjorde att jag inte gick till polisen och anmälde honom? Det har varit en lång resa att komma ifrån den skulden. Idag ställer jag en motfråga. Vad är det som gör att du inte undrar över hur en människa kan få för sig att slå en annan människa? För det är ju den som är mest relevant.

Ett tag gick jag en kurs på en kvinnojour för att kunna hjälpa andra som befunnit sig i samma situation. Efter ett tag förstod jag mer och mer mekanismerna som gör att man hamnar där man hamnar. Det som jag lärde mig där är ju maktstrukturerna och härskarteknikerna. Men jag blev fortfarande inte klok över mitt eget val att stanna kvar. När kursen var färdig var jag gravid med mina killar tillsammans med Mattias och hamnade i en situation där jag hade behov av att gå vidare. Att lämna det som hänt bakom mig.

Jag ringde upp mannen jag varit gift med och berättade att jag skulle ha barn, tvillingar och att jag hade ett behov av att lämna vår relation bakom mig. Han var oerhört raljerande, men efter ett tag när jag var tydlig med hur jag upplevt det hela lyssnade han på mig. Jag ville berätta att jag gått vidare och ville förlåta det som varit, att jag önskade honom ett gott liv. Jag berättade att jag önskade att han kunde ta vår erfarenhet och göra något bättre av i sin nya relation.  Att vår smärta, hans och min egen, kunde få bli något bra i våra fortsatta liv. Efter det så har jag kunnat gå vidare.

Jag kan fortfarande idag minnas hur det känns att bli slagen, nästan strypt och inslängd i väggar och golv. Men det är bara minnen idag, inga känslor som går i gång.  Det är bakom mig och jag är glad att jag kom ur den upplevelsen med mitt liv i behåll. För jag kan minnas den blicken som i en blandning av förtvivlan, men också med all tydlighet blir stark av att veta att han har mitt liv i sina händer blicka tillbaka mot mig. Jag tror att som all makt är det berusande och för en del går det där adrenalinet över huvudet och en annan människa dör.

Jag har aldrig polisanmält min föredetta. Jag är en av de där kvinnorna som finns som en otydlig siffra i det enorma mörkertal som finns kring kvinnomisshandel. Ibland har jag tänkt att det var synd att jag aldrig gick till polisen, för vad vet jag om vad han har gjort i sitt liv efter vårt gemensamma? För andra kvinnors säkerhet är det nog viktigt att man anmäler det, hur man en blir bemött av polisen. Eller hur mycket man än blir ifrågasatt.

Den riktiga förståelsen kom först när jag gick på en kurs med  Pat Love som jag skrev om i detta inlägg .  Hon beskrev med all tydlighet om vilka mekanismer som sätts igång när en kvinna lever i en nära relation och blir slagen. Först då hade jag hela bilden klar för mig.  Hon beskrev att kvinnor har ett stort behov av närhet till sina nära och kära. Förr när det inte fanns ICA runt hörnet  och man var behov av att jaga och samla maten var kvinnor med barn oerhört beroende av varandra, för skydd och överlevnad.

Det handlade inte om att kvinnor då var mindre fysiskt disponerade, utan att det är svårt att springa ifrån faror när man har små barn. Det gjorde att kvinnor gick ihop för att hjälpa varandra, genom att några tog hand om barnen och andra jagade bort eventuella faror som farliga djur och sånt. Detta gjorde kvinnorna beroendet av bra relationer mellan varandra. Genom åren har detta förstärkts och självklart är det inte så för alla kvinnor, men för de flesta är det så.

Det är bra att titta sig omkring. De flesta som har haft långa nära relationer är just kvinnor. Vi pratar om kvinnor som har haft nära relationer till kvinnliga vänner som spänner över decennier. Man hittar färre sådana relationer mellan män, de finns, men är ovanligare.  Denna mekanism är stark hos kvinnor, att vårda relationerna, för detta handlade och handlar om överlevnad. I moderna tider är det ju en annorlunda överlevnad.

Pat Love beskrev att det som händer hos kvinnor som utsätts för misshandel är att den första reaktionen är att "gå närmre" inte att lämna mannen. För närmre betyder i känslomässiga termer starkare relation, vilket inte är speciellt bra i en misshandelsrelation. Det är då man ska ta ett steg tillbaka och gå. Hon menade på att det finns terapiformer som handlar om att försöka få paret att försonas och gå vidare. Det menade hon är destruktivt för kvinnan.

Det finns bara ett sätt till lösning vid en misshandelsrelationer och det är att bryta upp och lämna, men hon beskrev varför vi är många kvinnor som väljer att göra just tvärtom. Att det handlar om nedärvda mekanismer som är svåra att försvara sig mot om man inte är medveten om dom. När jag hörde Pat Love berätta om detta föll bitarna på plats för mig.

Jag berörs inte längre så mycket av människor som undrar varför kvinnor stannar kvar i misshandelsrelationer, för det är så många mekanismer som är med och påverka. För mig själv som har erfarenheten  har det tagit lång tid att förstå mig på det hela, så då är det ju rätt naturligt att någon som inte varit med undrar. Jag brukar aldrig gå in och förklara vad jag vet om jag ser att undran handlar om att döma något man inte förstår, än att försöka lära sig vad det är som påverkar människor i olika situationer.

Men det är med sorg i hjärtat jag såg den där mammans förtvivlan, hon som mist sin dotter för att mannen tog sig rätten att avsluta hennes barns liv. Jag tänker att det kunde ha varit jag och det där min mamma. Det som gjorde att det inte gick så långt för min del, var att min föredetta var väldigt förtjust i mina föräldrar. Jag tror att mötet med mina föräldrar var de första människorna som tyckte om honom för den han var. Han kom från en familj med missbruk och misshandel och jag tror att han kände sig trygg med min mamma och pappa. Den största förlusten för honom vid vår separation var nog att förlora närheten till mina föräldrar.

Jag tänker inte så mycket på honom numer, men det där programmet fick mig att undra hur han har det och vad för slags liv han har nu. Om människorna i hans liv  har det bra, för att han tog med sig vår erfarenhet och gjorde något bra av det. Det är vad jag hoppas på.

Trackback-URL för detta inlägg: