EricasUtsikt

Hej jag har flyttat till en ny blogg, med nästan samma namn.

Du är varmt välkommen till: http://ericasutsikt.blogspot.com/, där jag fortsätter att blogga.

Jag har länge insett att det här bloggverktyget ger mig mer begränsningar än vad jag har lust med. Har kikat runt lite och bestämde mig äntligen för att flytta på mig.  Det är lite vemodigt att bara lämna gamla inlägg som jag gjort sedan över ett år tillbaka i tiden. Men den här finns ju kvar att  "bläddra" i om intresse för det finns. Men mina nya inlägg tänker jag skriva från den här bloggen en tid framöver, för att se om det blir bättre.  Drömmer egentligen om en egen hemsida, där jag har både mail och blogg på samma ställe, men vi får se vad som händer i framtiden. Ni som har följt mig här, hoppas jag att ni fortsätter att följa mig på mitt nya ställe. Vi ses!/ Erica

"Att  låta pengar inte ha någon betydelse är förunnat den som har lyxen att ha råd till det" eller något liknande sa min far till mig en gång. Jag tror att bakgrunden var en diskussion om en syn bland många religiösa (västerländska sådana) som upprepade ett mantra av att värdsliga saker inte är något att hänga upp sig på. Belöningen förväntades komma i himlen. Då sa min far det här kloka som jag har burit med mig genom alla åren. Insikten om att det är perspektiven som gör om något är av betydelse. Jag citerade det här för min pappa för ett tag sedan. Han hade helt glömt att han sagt detta, men i mig gav det här uttalandet en mening som fyllde mig och fick mig att komma ihåg det än idag.

Det här uttalandet fick ytterligare en dimension för mig idag. Jag läste lite spridda bloggar och några av dom behandlade det här med vår nationaldag. Några speglade den här synen om att denna dag inte är viktiga för dom. Att nationen handlar om begränsningar, staket som hindrar mer än befruktar. Jag begrundade detta och funderade mycket över det. Begränsar det mig? Då kom citat här ovan och jag tänkte att det är nog samma med nationalism som med pengar. Att det är först när man är så trygg över ens lands existens och ens rötter är djupt förankrade i myllan som man kan ta sig lyxen att raljera över den dag som är till för att hedra det som också gett mig de möjligheter som är grunden för mitt liv. Det som gör att jag kan leva i frihet, demokrati och möjligheten att låta nationen inte ha någon betydelse.

Jag som en gång ryckts upp med hela mig och all koppling till någon folklig förankring, känner att det här med rötter är oerhört viktigt. Nationalism handlar om det. Tillhörighet, att tillsammans med en grupp människor kämpa för frihet, jämlikhet och mänsklighet. Nationalism handlar inte om de nationalsocialistiska grupper som har gett sig ensamrätt över nationalismen. Det handlar inte om vilka som har mest rätt till ett territorium eller vilka som är übermench. Nationalism handlar om att vara stolt med ett vidöppet hjärta.

En gång gick jag till en salong för att få iordning på mina händer. Jag har såna komplex för mina händer och har alltid beundrad fina och välmanikyrerade händer. Hudterapeuten som mötte mig hade sina rötter i forna jugoslavien. Hon berättade om sina erfarenheter från kriget, om de fasor hon fått uppleva. Hur grannar som levt i sämja plötsligt var emot varandra. Hur släktingar kunde medverka till avrättning av andra släktingar. Hennes berättelse var fasansfull. Det som berörde mig mest var hennes slutsats.

Hon menade på att detta kan hända överallt. Vi levde i fred, inte så stor skillnad från vad vi gör här i Sverige sa hon. Plötsligt slog hatet till och ett helt land raserades. Där använde man nationalism för att splittra. Precis som vilka verktyg som helst kan man använda de både till gott och ont. Min man sa just idag till våra söner att det är lika enkelt att välja gott som att välja onda handlingar, skillanden är vi själva. För henne som gjorde mina naglar och händer välvårdade (för en dag iallefall) var det här med kärleken till sitt land en självklarhet. Hon sörjde det land som gått i kras.

Vi är många i världen. Med många viljor. Att dela upp det i länder, tror jag är ett sätt att hantera våra viljor. Jag vet inte var, men någonstans läste jag någon som citerade någon annan om att Gud skapade våra olika språk för att vi skulle prata med varandra. Jag blev så berörd när jag läste detta. Den meningen har så många bottnar. Att olikheter inte handlar om att skilja oss ifrån varandra är ett sätt att tolka det. Att våra olikheter är till för att ge oss möjlighet att närma oss varandra på riktigt. Det är verkligen stort tycker jag!

Häromdagen var jag så irriterad över några personer som inte förstod det som för mig var glasklart. Jag var verkligen förgrymmad och funderade på lämna det samarbete som låg till grund för att vi överhuvudtaget möttes. När jag läste det där citatet förstod jag att vi inte ska låta oss hindras över det som till synes håller oss i sär, utan mera se det som en möjlighet att hitta en bättre väg där vi möts igen. Så klurigt på något sätt.

Våra nationsgränser skiljer oss åt, men det ger oss också en möjlighet att mötas och låta oss berikas av varandra. Det handlar om att respektera det som skiljer oss åt och ändå förmå oss att mötas och öppna upp för det som för oss samman. Vi måste ha något att utgå ifrån, vi kan inte förhålla oss i neutralitetens tomrum, det gör oss för osäkra, vi måste göra avstamp i något som är för att möta något som kan bli.

Jag som har en pappa som är norrman, har ju alltid noterat att vi i Sverige inte är så översig för vår nationaldag och ej heller för våra nationella känslor. Jag minns att jag som barn/tonåring tyckte det var helt uppåt väggarna att nationalsocialistiska organisationer hade kidnappat vår national symbol.  Det är ju först nu på senare tid som vi är lite stolta över vår flagga. Vi bodde ju i en bostadsrättsförening, där vi hedrade våra flaggdagar med att hissa flaggan och det gör att mina grabbar speciellt förstår vad för symbol vår flagga är. Vi har försökt att lära dom att flaggan står för en stolthet för vår nation som arbetar så hårt för allas lika värde, för den demokrati som ändå finns här. Visst finns det mycket som kan förbättras, men jag tycker ändå, med tanke på hur många viljor och idéer det finns, så har vi rätt så bra resultat. 

Jag kan visserligen ha en åsikt om dagen som jag tycker är helt fel. Är det något som är nationalistiskt i Sverige är det ju midsommarafton. För mig är det självklart att det vore den bästa dagen för att fira. Men nu har vi fått 6 Juni och jag tycker att vi borde göra det bästa vi kan för att lyfta fram det som vi är stolta över. Nationaldagen handlar ju inte om vad som är rätt och fel, det handlar om vad vi som nation är stolta över.  Det finns så otroligt mycket vi kan vara stolta över. Vi gör inte bäst och är inte bäst, men vi har all rätt att stoltsera över det som är Sverige idag, trots att det finns saker som inte är som det kunde :-)

Mina föräldar köpta alltid saker eller tidningar när barn/ungdomar kom och sålde vid dörren.  Jag har lite av det där i mig, medans Mattias från sitt hem har att man aldrig köper något som säljs vid dörren.  Idag hade dock granntjejen tur, eftersom det var jag som öppnade dörren när GT skulle säljas. Tycker egentligen att det är en skittidning och stödjer inte i vanliga fall kvällstidningar, men vad gör man när det ena ställs mot det andra. Tjejen  vann! När jag motvilligt öppnar tidningen så möter mig en rätt rolig artikel om nationalism och national dag. Det är Jimmy Fredriksson som refererar till Andreas Johansson Heinös avhandling  "Hur mycket mångfald tål demokratin".

Johansson Heinös menar att det mångkulturella samhället i vissa fall står i motsats till demokratin. Orsaken menar han är inte mångkulturalismens fel, utan snarare det tomrum som finns, dvs antinationalismen.  Hans tes är att vi Svenskar är dåliga på att visa vår stolthet, att vi snarare skäms för sådana yttringar och istället "gömmer undan" det som skulle kunna vara våra nationalsymboler, seder, hjältar etc. Han menar på att vi i Sverige är så dåliga på integration för att vi tar bort det som man skulle kunna se som specifikt svenskt. Att länder med starkare symboler har lättare för att integrera invandrare in i det nationella samhället.

Kanske är det så. Jag vet inte om det här är en förenklad bild, men jag kände att det ligger något i det, något som man inte bara kan vifta bort. Jag tänker tex på religion. De som oftast har förståelse för andra religioner är de som själva har en tro, inte de som saknar en tro. Många troende muslimer har  jag mött som alls inte har svårt för kristendom och troende kristna som är öppna för andra religioner, för att tron är så stark förankrade i dom. Sedan finns ju alltid undantag från regeln :-)

Kanske är det så att när vi är stolta över något, är det också lättare att ta till sig det som är nytt. När vi är trygga i vad som är svensk och får lov att vara stolta över vår nation, så blir vi inte så skrämda över att möta det som skiljer sig. Kanske är det så. När man möter människor från andra länder och vi kommer in på våra respektive länder, säger de oftast att de blir så förvånade över svenskars relation till sin nation. En berest amerikan sa att hennes erfarenhet var att svenskar hade större benägenhet att "prata skit" om sitt land än människor från andra länder. Det tyckte hon var förfärligt.

Så en uppmaning från mig! Var stolt över ditt land och våga visa det öppet! Vifta lite extra med flaggan idag och lär era barn vad de här landet och dess förfäder har bidragit med för att de kan bo i ett land med fred sedan flera hundra år tillbaka i tiden. Hur det här landet ser till att flickor och pojkar blir lika behandlade (nästan iallefall) och att de enda begränsningarna för hur långt vi kan nå handlar om oss själva och inte vad en diktatorisk regering bestämmer att du kan. Jag ska iallefall idag vara extra stolt över att vara svensk. Visserligen ser jag mer asiatisk ut än svensk, men bakom mina revben dunkar ett hjärta som helt utan förbehåll bekänner sig som svensk!

Att se på

Livet är som hjärtslag trädda på en pärlrad. Det kan gå så förtvivlat långsamt, men det kan också slå så fort som ett hjärtslag som pumpar fram i tiden. Jag vet inte om jag befinner mig i startgroparna till en fyrtioårskris, men det är läskigt att se ens barn växa så fort. Jag har varit med Lucas på klassutflykt till Åbybadet idag. Nitton barn varav de flesta jag följt i fem år. Det blir ju så när de går på en föräldracooperativ skola, att man lär känna de barnen på ett annorlunda sätt. Man följer dom på nära håll, ofta.  Jag ser att en del av flickorna redan har börjat få konturerna av former och alla pinnar de i väg och blir långa, både killar och tjejer. Jag blir lite matt när jag inser att vi står och balanserar till tröskeln av pubertetsbarn, tonåringar. I en nära framtid kommer vi att vara tonårsföräldrar. Puh vad läskigt!

Men en liten stund till står de och balanserar mellan liten och större och det är bäst att krama ur de hjärtslag som finns som handlar om att vi får vara nära. Ibland kan jag tycka att det här med att ha barn är så krävande, nästan så mycket att det känns som om jag inte mäktar med. Men stunder som denna inser man hur snabba hjärtslagen är och hur fort det går tills man kramat om den sista barnakroppen. Så en dag är de stora och flyttar hemifrån. Det känns som en evighet lika mycket som det känns som om det kunde hända imorgon. Fast glad är jag när jag ännu kan smyga in i deras rum och snusa dom i nacken och vara tacksam över att de finns och hjälper mig att se världen klarare.  

Johan idag på klassresa till en Vikingaby i Ale. Fantastisk miljö blandad med roliga aktiviteter.  Jag inser att snart kommer det inte att vara självklart att mina större barn kommer att vilja ha mig med.  Därför passar jag på nu och njuter så mycket jag kan. Att få se Johan interagera med sina klasskamrater och se honom med andra vuxna i en lärande miljö. Jättespännande att se hur han funkar lite "utifrån".  Han är fin min kille. Nyfiken, snabb i huvudet och lekfull. Så mycket barn fortfarande och det är en fröjd att se att han vågar vara det.  Ger dock lätt upp när det går emot, men är från skillnad till sin bror snabb med att komma på banan igen när han får hjälp.












Härlig dag som avslutades med både glass och ett dopp i en sjö trots att vinden tilltog. Härligt är det att se glada barn som njuter av livet, engagerade föräldrar som är delaktiga trots att det inte förväntas och engagerade lärare. Det blir ju lite roligt att komma med nitton barn som dessutom har en tiomanna föräldrargrupp med sig, där det inte handlar om att alla skjutsar utan bara vill ha en dag med sina barn. De som höll i det var väldigt förvånade, vilket jag förstår. Det är nog ovanligt, oavsett skola att hälften av barnen har en förälder med sig. Lärarna kunde ta det väldigt lungt idag eftersom det var 0.63 andel barn på varje vuxen :-)

Lucas längst fram













Lucas till höger



Lucas längst fram

En kvinna jag känner sa en gång till mig, att det som ankrade henne till livet var hennes mors omsorger om henne. Jag minns det så tydligt eftersom jag vid det tillfället inte hade en sån god relation till min mamma. Den realtion jag har till min mor idag, är något som från min sida har handlat om ett mångårigt medvetet arbete.  Ännu idag kan jag ibland känna mig överväldigad och nästan dränkt i hennes omsorger om mig, men så mycket oftare handlar det om att jag ser den goda vilja och intention som riktas mot mig.

Det tror jag är det som både är kärnfullt och nästan för mycket ibland, en mors omsorger om sina barn  och dersa väl och ve. När min goda vän sa detta till mig hade henens mamma gått bort efter en lång tids sjudom. Jag minns att jag la märke till hennes berättelse om hur hon saknade så mycket det som hon nästan känt sig dränkt i,  när mamman levde. -det handlade om omsorgen.

Det är något som så lätt räknas som självklart, eftersom många genom livet haft den i överflöd. Idag är jag mycket tacksam över min mammas omsorger om mig. Det där brödet som skickas med hem. Inlagd gurka, saft och annat smått och gott. Framförallt vetskapen om att alltid vara älskad. Att alltid kunna vända sig dit med både stort och smått.

Imorgon ska vi samla våra mödrar, Mattias och jag, i vårt hem och ta tre flugor ien smäll ;-) Vi ska fira Mors Dag och visa våra barn att mödrar är en rikedom att ta till vara. MIn första mors dag var speciell. Jag minns att Mattias hade ansträngt sig åt våra barns vägnar (då de ändå bara var tbå månader tror jag). 

Så hur har ni tänkt att hylla era mödrar och deras omsorger, hur de än är förpackade?

Öppet brev till min pappa

Pappa, något jag tycker mig se mindre av idag är hängivenhet.  Jag vet inte om det handlar om min egen livssituation som gör att jag inte träffar jättemycket nya människor eller om det handlar om att vi idag lever i en tid då detta fattas oss. Jag pratade med dig idag om hängivenhet. Just nu har du en livssituation där du har varit sjukskriven från din tjänst som kyrkoherde för att kyrkopolitiker i din församling bestämt sig för att göra livet surt för dig. Även den klokaste människa påverkas när några bestämt sig för att mobba. Du är av den där sorten som står upp för dina medmänniskor, speciellt för dom som blir orättvist behandlade, pga den förmågan har du pappa under flera år succesivt blivit puttad mot den punkt som till slut blev för mycket för din hälsa.

Det är en väldig djup sorg också för mig och mamma. För den som inte varit anhörig till någon som har haft den typen av jobb som kräver en viss form av hängivenhet och engagemang som det är med ditt yrke som präst, kan aldrig förstå hur involverad man blir som barn eller livspartner. Mamma och jag har också varit med och betalt för den tid som du uppslukats av ditt jobb. När du nu betalas med utmattning och depression är den största förlusten förutom dig själv, också för oss. Jag ser speciellt hur hårt det här tar på mamma. Hur ledsen hon blir, för det är hon som får se din sorg och frustration på nära håll. Jag är så trött på alla "djävlar" (bokstavligt) som finns inom kyrkan utbrister hon i frustration. 

Jag förstår. Många är de människor jag mött genom åren som klätt sig i skenhelighetens dräkt. Redan som barn, när vårt hem fylldes med allehanda människor insåg jag vilka som var äkta och inte äkta. Barn har en förmåga att se det. Jag minns att jag reflekterade över hur det kunde komma sig att människor kunde jobba och vara aktiva i kyrkan när de egentligen inte praktiserade det de till synes stod för.  Många är också de människor som både gjorde gott och var fantastiska, det måste också poängteras. 

Jag ville berätta för dig om hur ledsen jag är för att du som jag sett göra så mycket gott genom alla åren, står med hjärndöda och empatilösa människor som inte förstår sig på att uppskatta din kompetens, engagemang och hängivenhet. Du vet, säger jag, att jag inte vet om jag tror på kyrkan (som den ser ut), men att jag tror på Gud, väldigt mycket. Jag vet säger du. Jag tycker det är så orättvist att jag och mamma också får vara med och betala för att andra utsätter dig för några onda och grymma handlingar. Några som varken har kyrkans eller församlingens bästa för ögonen. Bara makt och pengar. 

Jag ser att du ser det och att det också gör dig ont att det är så. Jag vill också tala om för dig vilken fantastisk präst jag tycker att du är.  Det är också du som givit mig nycklarna till min tro. Du har aldrig dikterat för mig vad eller hur jag ska tro, utan litat på att jag har förmågan att både tänka själv och skapa min egen relation till Gud. Ibland tycker vi inte lika och många är de gånger då jag ifrågasatt din ståndpunkt. Men aldrig att du har sagt att jag har fel. Min väg till Gud och den tro som är min, har varit öppen, fri och utan måsten.

Det du däremot alltid har poängterat är hur viktigt det är att jag vågar ifrågasätta. En tro är ingen stark tro om den inte tål lite granskning har du alltid hävdat. Jag ville berätta för dig att trots att ditt jobb som präst upptog de mesta av vårt familjeliv, är jag tacksam för den insikt som det har öppnat upp för. Jag förstår att det jobb som du har haft inte kan vara ett nio till fem jobb. Hur skulle du ha kunnat verka som präst, utan den hängivenhet och det engagemang som varit och är ditt signum? När man har yrken som involverar kontakt med andra medmännsikor som ditt jobb gör, ja då krävs det annat än om jag är arkitekt eller ekonom. 

Läkare och annan vårdpersonal, Lärare och  poliser är också yrken som kräver en större hängivenhet och insats. Det jag värdesätter i livet och som för mig är heligt är den kraft som finns i den omsorg och kärlek  vi förmå visa vår omgivning. Det är du och mamma som har visat mig den kraften. Det är du som visat mig att vi ibland måste ge oss hän vissa uppgifter för att värna om de värderingar som ligger till grund för att skapa ett gott samhälle. Ett sånt samhälle som jag vill att Johan, Lucas och Celia ska leva i, då också jag är borta. Det är du, med din förmåga till att engagera dig och värna om den lilla människan som visat mig hur viktigt det är att kunna vara hängiven det du tror på och vill verka för. 

För den insikten som kommit till mig har jag fått genom att se dig genom dina år som präst. Det har kostat för oss alla och även mig och mamma. Men jag vill att du ska veta att den insikten skulle jag aldrig vilja vara utan, även om priset varit högt. För du har visat mig vad människor förmår genom sin kärlek och hängivenhet och den världen vill jag vara en del av. Så även om du står här och undrar om det du betalat varit värt det resultatet du har idag, så tycker jag att du ska titta tillbaka på alla de andra åren. Din väg genom dina yrkesverksamma år är kantade av människor som du gett så mycket till. Det du har gjort och bidragit med kommer även dina barnbarn att ha gott av.

En del kanske skulle kalla mig för en tvättäkta idealist, men det jag skulle vilja hävda är att du gett mig tron på det goda i människor. Att aldrig ge upp tron på att det går att förändra. Att varje liten människa räknas. När jag tittar mig runt i internetvärlden och möts av de elektroniska mötesplatser som finns, där även troende har slagit ner sina pålar, blir jag förfärad. Då är jag tacksam att jag fått möta tro istället för religiositet. Den kristendom jag har mött ute i cyberspace är en mer skrämmande värld än den du visade för mig. Här duggar "djävlarna" tätt med sitt skenheliga yttre. 

Några få är de ljuspunkter som finns och jag hoppas så innerligt att du kommer hit, den dagen du slipper slåss med de makthungriga människorna som finns  i din församlings kyrkoråd. Tack för att du finns och låt inte hjärndöda människor få diktera villkoren för hur du ska ha det. Tack också för det du har gett till mig. Jag älskar dig pappa och är så glad att du visat mig hängivenhetens väg!/ Din dotter Erica





 

 Johan Liten


När mamma hade julkortsdille


Johan i Lucas säng


Johan till höger



Johan med efterlängtad lillasyster

 Johan och Celia


Johan 2007



Pepparkaksbak hos mormor 2008

 sommar 2008




Johan Fårö


 Johan till vänster




"Jag måste testa"

 

Så är det ju, att ens barn kommer nära hjärtat, ín under huden på en.  Jag minns att jag som tonåring var väldigt irriterad över min mors oro och omsorger om mig.  Jag tror att jag klämde i något med att det var larvigt att oroa sig, att man måste ju lita på sina barn. Nu står jag här, med tre egna barn och inser att oro inte på något sätt har med tilliten till ens barn att göra. Att oron är något som har med förlustkontroll, sin egen förlustkontroll.

När barnen växer och mitt inflytande över deras beskydd faktiskt krymper med deras ökade frihet. Jag förlorar kontroll över det utrymmet där jag kan påverka deras väl och ve. Fortfarande har jag såpass "små" barn att jag inte är ute ur matchen, men tiden krymper och snart får jag sparken som deras privata säpo. Min lilla finns som en illusion.

Min goda vän Jenny sa till mig idag en klok sak. Jag har tänkt på den hela dagen och inser hur viktigt det är med att ha människor i sin omgivning som kan hjälpa en att skilja på det du är med och orskar och rädslor i allmänhet. Det finns en linje där som ibland är svår att upptäcka. Jag börjar misstänka att oro är något som smyger sig på en när kontrollen över det käraste man har slipper en mellan fingrarna.

Kanske kan jag lungna mig lite nu, när jag avslöjat mig själv :-)  En anna sak som är svårt men skönt att det går, är när man kan vara arg eller oense med sina vänner och ändå kunna gå vidare. Att kunna öppna dörren och gå vidare med ännu en erfarenhet.

Det fantastiska med livet handlar mycket om det oväntade. Runt hörnet lurar alltid något som inte är förväntat och som bjuder på de mest fantastiska erfarenheter. Det är inte alltid förpackat på så sätt att det känns som en erfarenhet som ser inbjudande ut.  Ibland kommer erfarenheterna som en oinbjuden gäst.  För det mesta har jag en förmåga att se saker för vad det är och det är jag väldigt stolt över.  Jag tycker mig ha en förmåga att ha överseende med både mig själv och andra till en väldigt hög grad, för jag vet att livet är som det är och vi bär med oss det bagage vi har. Ibland är det svårt med det. Affekt gropen är djup ibland. Men jag vet att med tiden kommer insikterna. Det är väl bara att ge sig till tåls :-)

 Lucas

Mitt i ett hopp från en punkt till en annan. Mina barn har aldrig varit "IKEA" barn. Vad menar jag? Det är en beskrivning på barn som oftast fungerar efter den vuxna omgivningens förväntningar, som ofta agerar och reagerar efter "mall", dvs så som barn "brukar" vara. Jag har ofta längtat efter att mina barn ska "smälta in" och "vara som andra barn", speciellt eftersom jag ofta varit annorlunda. Bara det här att jag ser annolunda ut, hur jag än skulle vilja ändra faktum är det något jag aldrig kunnat göra något åt. Tack och lov för det, så här i ett vuxenperspektiv efteråt.

Celia är väl den av de tre som verkar fungera som väntat. Hon gillar att socialisera sig, sjunga, teckna och vara med i grupp. Det som utmärker henne är väl den starka egensinninga viljan hon har, men det är ju inte så konstigt med tanke på vilken sorts föräldrar hon har. Så många är de luciatåg vi suttit med våra killar i knät medans kompisarna sjungit och varit med. Så många är de avslutningar när det suttit med oss (eller gömt sig i hallen utanför) istället för att vara framme med sina klasskompisar och uppträtt tillsammans med klasskamraterna.

Jag minns den där gången när de skulle spela in en skiva på deras första dagis och övade sånger. Hemma gick det och skrålade för full hals, men totalvägrade att vara med och sjunga när skivan skulle spelas in. Jag minns när vi anmälde dom på bandyskola, för att lära dom att åka skridskor på ett roligt sätt. Så många lördagar vi var där och åkta fram och tillbaka längs med kanten medans de andra spelade och lekte lekar. Tränarna försökte locka och pocka. Vi försökte locka och pocka. Utan resultat.

Så många utvecklingssamtal som vi gick ifrån och kände oss som dåliga föräldrar.  Så många samtal från skolan med allt som framförallt den ena sonen inte vill vara med på, som också påverkar de andra barnen. Frustrerade känslor inför den maktlöshet som vi känt inför vår fråga vad vi kan göra mer.  När ena sonen gick vidare och börja fungera bättre i grupp, stod vi som frågetecken inför vad som gjorde att den ena kunde "lossna" men inte den andre. Han är med på allt och kan även bjuda på sig själv. Det som han fortfarande har med sig i bagaget är att han har att träna på att prata mer. Berätta vad han tänker och vad han vill. Annars är han med. Läser, sjunger och grupparbetar.

Vi har vår gullunge som kämpar. Precis som bilden, hoppar han från en punkt till en annan. Ibland lyckas han och ibland faller han. Men han är på väg. Vi ser. Det vi undrar är om skolan ser. Frustrationen är hög när det känns som om lärarna missar att se vad han gör istället för det som han inte lyckas med ännu. Inga samtal om vad vi kan göra tillsammans. Inga samtal om hur de har tänkt sig för att hjälpa honom. Bara konstatera att han "misslyckas" enligt deras mallar. Vad gör en förälder då undrar jag?

Jag hörs och ifrågasätter. Just nu känns det mer som om de sätter betyg på mig och mina ifrågasättande än ser hur de kan hjälpa min son. Han över sina läxor, helt utan tjat de flesta veckor. De "sämsta" prov han gjort på engelskan är ett poäng ifrån maxresultat.  Det han har svårt för är att prata inför grupp och jobba med grupparbete. Detta gör att de ifrågasätter hans förmåga att nå målen i femman. Jag, som förälder, tycker det verkar galet. Att en månad innan skolavslutning få papper hem om att de inte tror att han når målen i engelska och svenska pga att han har svårt att prata inför grupp och medverka i storklass, utan att prata om hur man löser detta - Galet!

Svenska fröken har ringt oss ett samtal under nästan ett helt läsår. Åtta månader efter skolstart ringer hon för att tala om vad han brister i. Inte vad hon brustit i att hjälpa honom. Inget om att hon nästan ett helt år talat om för klassen hur mycket sämre de är jämfört med den andra klassen. Funderar hon inte över vad det gör med barn? Hur motiverad är man att visa vad man kan eller överkomma sina svårigheter när man ändå redan är förklarad som dålig i jämförelse med andra barn? Det säger sig självt. Ingen människa kan jobba över de trösklar man har svårt för utan uppmuntran. Jag anser att hon är alldeles för full av sin egen förträfflighet för att ha förmågan att se barnen.

Hur förmedlar man sånt utan att resultatet blir att hon stjälper barnen? Vad gör man när lärarna ser alla svårigheter, men har svårt för att hitta lösningar? Kan man skriva det på näsan? Tror inte det, men lusten att från fem centimeters håll skrika ut sin frustration är stor. Jag vet att det inte hjälper. Men som elev och förälder är man totalt maktlös om dialogen inte finns. Eller snarare viljan till dialog. Viljan att diktera villkor finns, men vad finns viljan att våga se länger än sina egna begränsningar och se barnen. Att se barnen utifrån deras behov?

Min son gör varje vecka sina hopp. Alla mina barn gör varje vecka sina hopp till nya punkter. Ibland är hoppen svårare än andra, men de försöker. Det gäller att bekräfta dom i deras hopp och visa att "jag ser".  Det gäller att visa att jag tror, även om jag inte ser dina resultat ännu. Annars välter de.



Barn ska inte välta. De ska växa och tro att de kan bli hur höga de vill. Som föräldrar försöker vi att uppmuntra det. Ibland brister vi rejält, men vi hittar alltid banan igen. Den där stigen som är så svår att hitta ibland mitt i vardagen, men som är så viktig. Jag hoppas vi hittar en väg där vi hittar lösningar istället för återvändsgränder. Jag hoppas de där lärarna kan se över sitt eget ego och hitta vägar vi kan gå istället för de som inte leder någon vart. Jag hoppas..... lite till.......men hur länge?