EricasUtsikt

När kylan biter sig fast och våren envisas med att vara kylig, då får man ändå ta till tålamodet och vänta in värmen. Ljuvliga vårvärme, du viskar i den kyliga vinden att du är på väg. Jag väntar

Johan idag på klassresa till en Vikingaby i Ale. Fantastisk miljö blandad med roliga aktiviteter.  Jag inser att snart kommer det inte att vara självklart att mina större barn kommer att vilja ha mig med.  Därför passar jag på nu och njuter så mycket jag kan. Att få se Johan interagera med sina klasskamrater och se honom med andra vuxna i en lärande miljö. Jättespännande att se hur han funkar lite "utifrån".  Han är fin min kille. Nyfiken, snabb i huvudet och lekfull. Så mycket barn fortfarande och det är en fröjd att se att han vågar vara det.  Ger dock lätt upp när det går emot, men är från skillnad till sin bror snabb med att komma på banan igen när han får hjälp.












Härlig dag som avslutades med både glass och ett dopp i en sjö trots att vinden tilltog. Härligt är det att se glada barn som njuter av livet, engagerade föräldrar som är delaktiga trots att det inte förväntas och engagerade lärare. Det blir ju lite roligt att komma med nitton barn som dessutom har en tiomanna föräldrargrupp med sig, där det inte handlar om att alla skjutsar utan bara vill ha en dag med sina barn. De som höll i det var väldigt förvånade, vilket jag förstår. Det är nog ovanligt, oavsett skola att hälften av barnen har en förälder med sig. Lärarna kunde ta det väldigt lungt idag eftersom det var 0.63 andel barn på varje vuxen :-)

En kvinna jag känner sa en gång till mig, att det som ankrade henne till livet var hennes mors omsorger om henne. Jag minns det så tydligt eftersom jag vid det tillfället inte hade en sån god relation till min mamma. Den realtion jag har till min mor idag, är något som från min sida har handlat om ett mångårigt medvetet arbete.  Ännu idag kan jag ibland känna mig överväldigad och nästan dränkt i hennes omsorger om mig, men så mycket oftare handlar det om att jag ser den goda vilja och intention som riktas mot mig.

Det tror jag är det som både är kärnfullt och nästan för mycket ibland, en mors omsorger om sina barn  och dersa väl och ve. När min goda vän sa detta till mig hade henens mamma gått bort efter en lång tids sjudom. Jag minns att jag la märke till hennes berättelse om hur hon saknade så mycket det som hon nästan känt sig dränkt i,  när mamman levde. -det handlade om omsorgen.

Det är något som så lätt räknas som självklart, eftersom många genom livet haft den i överflöd. Idag är jag mycket tacksam över min mammas omsorger om mig. Det där brödet som skickas med hem. Inlagd gurka, saft och annat smått och gott. Framförallt vetskapen om att alltid vara älskad. Att alltid kunna vända sig dit med både stort och smått.

Imorgon ska vi samla våra mödrar, Mattias och jag, i vårt hem och ta tre flugor ien smäll ;-) Vi ska fira Mors Dag och visa våra barn att mödrar är en rikedom att ta till vara. MIn första mors dag var speciell. Jag minns att Mattias hade ansträngt sig åt våra barns vägnar (då de ändå bara var tbå månader tror jag). 

Så hur har ni tänkt att hylla era mödrar och deras omsorger, hur de än är förpackade?

Öppet brev till min pappa

Pappa, något jag tycker mig se mindre av idag är hängivenhet.  Jag vet inte om det handlar om min egen livssituation som gör att jag inte träffar jättemycket nya människor eller om det handlar om att vi idag lever i en tid då detta fattas oss. Jag pratade med dig idag om hängivenhet. Just nu har du en livssituation där du har varit sjukskriven från din tjänst som kyrkoherde för att kyrkopolitiker i din församling bestämt sig för att göra livet surt för dig. Även den klokaste människa påverkas när några bestämt sig för att mobba. Du är av den där sorten som står upp för dina medmänniskor, speciellt för dom som blir orättvist behandlade, pga den förmågan har du pappa under flera år succesivt blivit puttad mot den punkt som till slut blev för mycket för din hälsa.

Det är en väldig djup sorg också för mig och mamma. För den som inte varit anhörig till någon som har haft den typen av jobb som kräver en viss form av hängivenhet och engagemang som det är med ditt yrke som präst, kan aldrig förstå hur involverad man blir som barn eller livspartner. Mamma och jag har också varit med och betalt för den tid som du uppslukats av ditt jobb. När du nu betalas med utmattning och depression är den största förlusten förutom dig själv, också för oss. Jag ser speciellt hur hårt det här tar på mamma. Hur ledsen hon blir, för det är hon som får se din sorg och frustration på nära håll. Jag är så trött på alla "djävlar" (bokstavligt) som finns inom kyrkan utbrister hon i frustration. 

Jag förstår. Många är de människor jag mött genom åren som klätt sig i skenhelighetens dräkt. Redan som barn, när vårt hem fylldes med allehanda människor insåg jag vilka som var äkta och inte äkta. Barn har en förmåga att se det. Jag minns att jag reflekterade över hur det kunde komma sig att människor kunde jobba och vara aktiva i kyrkan när de egentligen inte praktiserade det de till synes stod för.  Många är också de människor som både gjorde gott och var fantastiska, det måste också poängteras. 

Jag ville berätta för dig om hur ledsen jag är för att du som jag sett göra så mycket gott genom alla åren, står med hjärndöda och empatilösa människor som inte förstår sig på att uppskatta din kompetens, engagemang och hängivenhet. Du vet, säger jag, att jag inte vet om jag tror på kyrkan (som den ser ut), men att jag tror på Gud, väldigt mycket. Jag vet säger du. Jag tycker det är så orättvist att jag och mamma också får vara med och betala för att andra utsätter dig för några onda och grymma handlingar. Några som varken har kyrkans eller församlingens bästa för ögonen. Bara makt och pengar. 

Jag ser att du ser det och att det också gör dig ont att det är så. Jag vill också tala om för dig vilken fantastisk präst jag tycker att du är.  Det är också du som givit mig nycklarna till min tro. Du har aldrig dikterat för mig vad eller hur jag ska tro, utan litat på att jag har förmågan att både tänka själv och skapa min egen relation till Gud. Ibland tycker vi inte lika och många är de gånger då jag ifrågasatt din ståndpunkt. Men aldrig att du har sagt att jag har fel. Min väg till Gud och den tro som är min, har varit öppen, fri och utan måsten.

Det du däremot alltid har poängterat är hur viktigt det är att jag vågar ifrågasätta. En tro är ingen stark tro om den inte tål lite granskning har du alltid hävdat. Jag ville berätta för dig att trots att ditt jobb som präst upptog de mesta av vårt familjeliv, är jag tacksam för den insikt som det har öppnat upp för. Jag förstår att det jobb som du har haft inte kan vara ett nio till fem jobb. Hur skulle du ha kunnat verka som präst, utan den hängivenhet och det engagemang som varit och är ditt signum? När man har yrken som involverar kontakt med andra medmännsikor som ditt jobb gör, ja då krävs det annat än om jag är arkitekt eller ekonom. 

Läkare och annan vårdpersonal, Lärare och  poliser är också yrken som kräver en större hängivenhet och insats. Det jag värdesätter i livet och som för mig är heligt är den kraft som finns i den omsorg och kärlek  vi förmå visa vår omgivning. Det är du och mamma som har visat mig den kraften. Det är du som visat mig att vi ibland måste ge oss hän vissa uppgifter för att värna om de värderingar som ligger till grund för att skapa ett gott samhälle. Ett sånt samhälle som jag vill att Johan, Lucas och Celia ska leva i, då också jag är borta. Det är du, med din förmåga till att engagera dig och värna om den lilla människan som visat mig hur viktigt det är att kunna vara hängiven det du tror på och vill verka för. 

För den insikten som kommit till mig har jag fått genom att se dig genom dina år som präst. Det har kostat för oss alla och även mig och mamma. Men jag vill att du ska veta att den insikten skulle jag aldrig vilja vara utan, även om priset varit högt. För du har visat mig vad människor förmår genom sin kärlek och hängivenhet och den världen vill jag vara en del av. Så även om du står här och undrar om det du betalat varit värt det resultatet du har idag, så tycker jag att du ska titta tillbaka på alla de andra åren. Din väg genom dina yrkesverksamma år är kantade av människor som du gett så mycket till. Det du har gjort och bidragit med kommer även dina barnbarn att ha gott av.

En del kanske skulle kalla mig för en tvättäkta idealist, men det jag skulle vilja hävda är att du gett mig tron på det goda i människor. Att aldrig ge upp tron på att det går att förändra. Att varje liten människa räknas. När jag tittar mig runt i internetvärlden och möts av de elektroniska mötesplatser som finns, där även troende har slagit ner sina pålar, blir jag förfärad. Då är jag tacksam att jag fått möta tro istället för religiositet. Den kristendom jag har mött ute i cyberspace är en mer skrämmande värld än den du visade för mig. Här duggar "djävlarna" tätt med sitt skenheliga yttre. 

Några få är de ljuspunkter som finns och jag hoppas så innerligt att du kommer hit, den dagen du slipper slåss med de makthungriga människorna som finns  i din församlings kyrkoråd. Tack för att du finns och låt inte hjärndöda människor få diktera villkoren för hur du ska ha det. Tack också för det du har gett till mig. Jag älskar dig pappa och är så glad att du visat mig hängivenhetens väg!/ Din dotter Erica





 

 

Så är det ju, att ens barn kommer nära hjärtat, ín under huden på en.  Jag minns att jag som tonåring var väldigt irriterad över min mors oro och omsorger om mig.  Jag tror att jag klämde i något med att det var larvigt att oroa sig, att man måste ju lita på sina barn. Nu står jag här, med tre egna barn och inser att oro inte på något sätt har med tilliten till ens barn att göra. Att oron är något som har med förlustkontroll, sin egen förlustkontroll.

När barnen växer och mitt inflytande över deras beskydd faktiskt krymper med deras ökade frihet. Jag förlorar kontroll över det utrymmet där jag kan påverka deras väl och ve. Fortfarande har jag såpass "små" barn att jag inte är ute ur matchen, men tiden krymper och snart får jag sparken som deras privata säpo. Min lilla finns som en illusion.

Min goda vän Jenny sa till mig idag en klok sak. Jag har tänkt på den hela dagen och inser hur viktigt det är med att ha människor i sin omgivning som kan hjälpa en att skilja på det du är med och orskar och rädslor i allmänhet. Det finns en linje där som ibland är svår att upptäcka. Jag börjar misstänka att oro är något som smyger sig på en när kontrollen över det käraste man har slipper en mellan fingrarna.

Kanske kan jag lungna mig lite nu, när jag avslöjat mig själv :-)  En anna sak som är svårt men skönt att det går, är när man kan vara arg eller oense med sina vänner och ändå kunna gå vidare. Att kunna öppna dörren och gå vidare med ännu en erfarenhet.

Det fantastiska med livet handlar mycket om det oväntade. Runt hörnet lurar alltid något som inte är förväntat och som bjuder på de mest fantastiska erfarenheter. Det är inte alltid förpackat på så sätt att det känns som en erfarenhet som ser inbjudande ut.  Ibland kommer erfarenheterna som en oinbjuden gäst.  För det mesta har jag en förmåga att se saker för vad det är och det är jag väldigt stolt över.  Jag tycker mig ha en förmåga att ha överseende med både mig själv och andra till en väldigt hög grad, för jag vet att livet är som det är och vi bär med oss det bagage vi har. Ibland är det svårt med det. Affekt gropen är djup ibland. Men jag vet att med tiden kommer insikterna. Det är väl bara att ge sig till tåls :-)

 Lucas

Mitt i ett hopp från en punkt till en annan. Mina barn har aldrig varit "IKEA" barn. Vad menar jag? Det är en beskrivning på barn som oftast fungerar efter den vuxna omgivningens förväntningar, som ofta agerar och reagerar efter "mall", dvs så som barn "brukar" vara. Jag har ofta längtat efter att mina barn ska "smälta in" och "vara som andra barn", speciellt eftersom jag ofta varit annorlunda. Bara det här att jag ser annolunda ut, hur jag än skulle vilja ändra faktum är det något jag aldrig kunnat göra något åt. Tack och lov för det, så här i ett vuxenperspektiv efteråt.

Celia är väl den av de tre som verkar fungera som väntat. Hon gillar att socialisera sig, sjunga, teckna och vara med i grupp. Det som utmärker henne är väl den starka egensinninga viljan hon har, men det är ju inte så konstigt med tanke på vilken sorts föräldrar hon har. Så många är de luciatåg vi suttit med våra killar i knät medans kompisarna sjungit och varit med. Så många är de avslutningar när det suttit med oss (eller gömt sig i hallen utanför) istället för att vara framme med sina klasskompisar och uppträtt tillsammans med klasskamraterna.

Jag minns den där gången när de skulle spela in en skiva på deras första dagis och övade sånger. Hemma gick det och skrålade för full hals, men totalvägrade att vara med och sjunga när skivan skulle spelas in. Jag minns när vi anmälde dom på bandyskola, för att lära dom att åka skridskor på ett roligt sätt. Så många lördagar vi var där och åkta fram och tillbaka längs med kanten medans de andra spelade och lekte lekar. Tränarna försökte locka och pocka. Vi försökte locka och pocka. Utan resultat.

Så många utvecklingssamtal som vi gick ifrån och kände oss som dåliga föräldrar.  Så många samtal från skolan med allt som framförallt den ena sonen inte vill vara med på, som också påverkar de andra barnen. Frustrerade känslor inför den maktlöshet som vi känt inför vår fråga vad vi kan göra mer.  När ena sonen gick vidare och börja fungera bättre i grupp, stod vi som frågetecken inför vad som gjorde att den ena kunde "lossna" men inte den andre. Han är med på allt och kan även bjuda på sig själv. Det som han fortfarande har med sig i bagaget är att han har att träna på att prata mer. Berätta vad han tänker och vad han vill. Annars är han med. Läser, sjunger och grupparbetar.

Vi har vår gullunge som kämpar. Precis som bilden, hoppar han från en punkt till en annan. Ibland lyckas han och ibland faller han. Men han är på väg. Vi ser. Det vi undrar är om skolan ser. Frustrationen är hög när det känns som om lärarna missar att se vad han gör istället för det som han inte lyckas med ännu. Inga samtal om vad vi kan göra tillsammans. Inga samtal om hur de har tänkt sig för att hjälpa honom. Bara konstatera att han "misslyckas" enligt deras mallar. Vad gör en förälder då undrar jag?

Jag hörs och ifrågasätter. Just nu känns det mer som om de sätter betyg på mig och mina ifrågasättande än ser hur de kan hjälpa min son. Han över sina läxor, helt utan tjat de flesta veckor. De "sämsta" prov han gjort på engelskan är ett poäng ifrån maxresultat.  Det han har svårt för är att prata inför grupp och jobba med grupparbete. Detta gör att de ifrågasätter hans förmåga att nå målen i femman. Jag, som förälder, tycker det verkar galet. Att en månad innan skolavslutning få papper hem om att de inte tror att han når målen i engelska och svenska pga att han har svårt att prata inför grupp och medverka i storklass, utan att prata om hur man löser detta - Galet!

Svenska fröken har ringt oss ett samtal under nästan ett helt läsår. Åtta månader efter skolstart ringer hon för att tala om vad han brister i. Inte vad hon brustit i att hjälpa honom. Inget om att hon nästan ett helt år talat om för klassen hur mycket sämre de är jämfört med den andra klassen. Funderar hon inte över vad det gör med barn? Hur motiverad är man att visa vad man kan eller överkomma sina svårigheter när man ändå redan är förklarad som dålig i jämförelse med andra barn? Det säger sig självt. Ingen människa kan jobba över de trösklar man har svårt för utan uppmuntran. Jag anser att hon är alldeles för full av sin egen förträfflighet för att ha förmågan att se barnen.

Hur förmedlar man sånt utan att resultatet blir att hon stjälper barnen? Vad gör man när lärarna ser alla svårigheter, men har svårt för att hitta lösningar? Kan man skriva det på näsan? Tror inte det, men lusten att från fem centimeters håll skrika ut sin frustration är stor. Jag vet att det inte hjälper. Men som elev och förälder är man totalt maktlös om dialogen inte finns. Eller snarare viljan till dialog. Viljan att diktera villkor finns, men vad finns viljan att våga se länger än sina egna begränsningar och se barnen. Att se barnen utifrån deras behov?

Min son gör varje vecka sina hopp. Alla mina barn gör varje vecka sina hopp till nya punkter. Ibland är hoppen svårare än andra, men de försöker. Det gäller att bekräfta dom i deras hopp och visa att "jag ser".  Det gäller att visa att jag tror, även om jag inte ser dina resultat ännu. Annars välter de.



Barn ska inte välta. De ska växa och tro att de kan bli hur höga de vill. Som föräldrar försöker vi att uppmuntra det. Ibland brister vi rejält, men vi hittar alltid banan igen. Den där stigen som är så svår att hitta ibland mitt i vardagen, men som är så viktig. Jag hoppas vi hittar en väg där vi hittar lösningar istället för återvändsgränder. Jag hoppas de där lärarna kan se över sitt eget ego och hitta vägar vi kan gå istället för de som inte leder någon vart. Jag hoppas..... lite till.......men hur länge?

 

Ikväll var jag på en underbar promenad med härligt sällskap.  Vi hann fånga ljuset, precis innan skymning tar över. När ljuset börjar sjunka, men fortfarande silas genom den skira vårgrönskan som omger oss.  Det är något väldigt helande, det här med naturen och hur den påverkar våra själar. Hemmet luktar av liljekonvaljer och syrén och jag blir så påmind om denna grönska och blomning som jag älskar så. 

Transformation. Något som ändrar form, övergår i något annat än från start. Hela vår natur vittnar om detta, att ständigt skifta skepnad. Det finns ändå något återkommande i det hela, även om återkommandet kan skilja sig lite år från år.  Funderar över att det är nog det vi människor klarar av.  Förändring som ändå har sina rötter i något igenkännbart.  Det är få människor som orkar med förändring som skiljer sig radikalt från det man redan har. Det är kanske därför som förändring över tid är lättare att handskas med.

Förändring som sker nästan obemärkt dag från dag, men plöstligt efter några år inser man att en förändring faktiskt har ägt rum. Det är som ljuset under dagens gång. Från morgonens försiktiga men ändå väldigt klara ljus, det skarpa men varna ljuset som finnsmitt på dagen, eftermiddagens ljus om sjunker lite och speglas genom den grönska som finns och till skymningen, där ljuset sakta skruvas ner, som en dimmer. Det blir någon form av tidsmarkör och hjälper oss att skilja händelserna åt lite, som ett färdigrutat papper.

Vi färdas ständigt från en punkt till en annan och hur vi gör det påverkas förutom av oss själva också från den punkt vi en gång startade till alla de andra färdkamraterna vi har i våra liv. Det finns många som tänker sig att den enskilda personen själv kan påverka allt. Jag har själv varit en som trott det. Jag inser att det är ett förenklat sätt att se på livet. Det förutsätter att vi inte har relationer med någon annan. I relationen är man inte ensam härskare. I sig själv kan man lura sig själv att man är det, men i möetet med en annan människa, blir det så tydligt att vi är två som påverkar.

Det märkliga är att oavsett var människor befinner sig, om det är inom någon kyrka, idrotten, arbetsplatsen eller bland böckerna på självhjälps delen av bokaffären, så gror en längtan efter de enkla svaren. Enkelt är inte alltid det som är bra för oss.  Det finns människor i min omgivning som tycker att det är helt galet när man möter en troende/religiös människa som förenklar och är ensidig. Men de skulle aldrig reflektera över hur vansinnigt det är att förenkla livet som många av dessa självhjälps böcker vill få oss att tro att livet är.

Vi tilltalas av det enkla, oreflekterande som vill ge oss enkla regler till livet. Det är bara det att livet inte låter sig tuktas. Livet är en förhandlare, något man ingår en relation med. Där ges och tas och resultatet är inte alltid det man själv önskar sig. Visst kan vi påverka mycket. Jag tror inte som en del att "ödet" bestämmer hur det går. Nej, vi påverkar mer än så, men att helt designa sitt liv, det är en utopi i drömmen om det enkla livet. Livet handlar om att stöta och blöta.

Ibland lyckas vi vansinnigt bra med det vi vill företa oss, ibland faller vi som en pannkaka, men jag har börjat inse att det hör till. Det vi kan däremot är att ständigt öva oss i att vara snälla och respektfulla mot oss själva. När vi är det ökar också förståelsen för vår omgivning. Att bygga empati handlar om att bygga en förståelse bank. Att det endast skulle kunna ske med hjälp av vårt intellekt, är ju en villefarelse. Empati behöver också erfarenhet. Att förstå att det skulle göra väldigt om om jag slog i huvudet i de murade spiskupan (som jag gjorde häromdagen) är en väsenskild skillnad från att verkligen känna hur ont det gör när man gör det.

Sedan kan ett antal "fall" hjälpa vårt intellekt att bygga förståelse, men det handlar om ett ständigt utbyte av dessa två. Intellekt och erfarnehet. När jag tänker efter så slår det mig att detta "tvåsamhet" går igenom överallt. Eller snarare dialogen genom allt. Ensamma, utan andra människor i våra liv blir vi stumma, men i interaktion med andra så utvecklar vi vår förmåga till empati och ökar vår världsbild. Förståelse kräver dialog. Dialog behöver inte allitd innebära konsensus, men i dialogen utmanar vi vår förmåga att se utanför oss själva. Dialog för mig handlar till stora delar om förmågan att också ifrågasätta vår egen ståndpunkt eller världsbild. För mig är dialog en nödvändighet, som att äta och sova.

Mötet sker i detta anser jag. Förmågan att ifrågasätta sin ståndpunkt utan att för dens skull ifrågasätta sin egen existens. Många människor jag möter har svårt med det. Det är som när ljuset silas genom grönskan på en kvällspomenad i Maj, man ser världen i ett annat ljus. Så är det för mig i mötet med andra människor. Världen får ett annat ljus, förändring består bara i att man ser annorlunda. Allt annat ser likadant ut, tills jag bestämmer mig för att flytta på mig, förändra min ståndpunkt.

 Snart är guldregnet här igen

När jag tog den här bilden förra året, var det nästan en berusande känsla av förundran inför den skönhet som finns omkring oss.  Jag tänker ibland att just i sådana ögonblick blir inget annat än nu viktigt. När man omsluts av skönhet som är så intensiv som bara naturen kan ge oss, stannar världen till och så är man bara.

Det är nog därför naturupplevelser är så helande. För att de hjälper oss att varva ner och uppleva det som är nu. Livet är ju en räcka händelser som man mer eller mindre upplever full ut. De tillfällen när naturen kommer inpå, då njuter jag med hela mig. Ikväll sprang jag ner till nedersidan av vår tomt, där det (vid myggtid är tyvärr) en liten damm, som nu på vårkanten bjuder på liljekonvaljer. Åh, doften, känslan när jag plockar och med ögat betrakta det perfekt skapade klockorna som tillsammans bjuder på en sinnlighet utan dess like. Då är jag bara.

Jag önskar att jag vore mer fokuserad just nu, att jag med en gång kunde staka ut var jag är på väg. Just nu är jag inte på väg någonstans och jag som alltid har vetat vart jag vill, blir frustrerad.  Just nu är livet som en tunn hinna och allting kommer nära. Känslor kommer i överflöd, mer än vanligt (vilket brukar vara tillräckligt). Distansen till andra och deras ord och agerande kommer för nära. Jag ser inte lika många lösningar som jag brukar.

Jag läste en av mina dagliga bloggar igår, Tänk Själv, som hade ett intressant inlägg. Frågan som väcktes i mig var om det är viktigt vem man är.  Vad och vem definierar jaget?  Förra året var jag bjuden på en tillställning där två systrar sålde smycken de tillverkat. Jag kände ingen alls vid det tillfället, knappt värdinnan som bjudit mig. Det jag slogs av när jag kom hem var insikten att inte en person under kvällen ställt mig frågan om vad jag jobbar med. Samtalen rörde sig på så sätt att nyfikenheten för vilka människor vi var trädde fram mest. Jag tror aldrig jag varit med om det förut.

I Sverige pratar vi mest om vad vi jobbar med, vad vi bor och annat som på något sätt kan markera för vår omgivning vilka vi är och vilken materiell standard vi har. Vi pratar om resor vi gjort, mest för att berätta att vi varit där och inte vad vår erfarenhet var från den resan. Det var en sån härlig upplevelse att verkligen få känna att någon var intresserad vad för slags människa jag var/är och inte vem jag var/är.

Så tillbaka till min fråga. Är det viktigt vem man är? Jag gör en skillnad på det och vad för slags människa jag är. Den människa jag är, handlar om en ständigt pågående process som aldrig egentligen tar slut. En del pratar om att vi människor slutar förändras och egentligen är den samma genom de flesta av våra åldrar. Det stämmer säkert ofta. Men jag tror att vi också begränsar vårt sätt att se på vår omgivning.

Hur vi blir bemötta påverkar också vad för slags människor vi orkar jobba oss till. Vi är inga ensliga öar som är isolerade från vår omvärld. Vi påverkar i högsta grad av de förväntningar omvärlden ger oss. I kombination med våra drömmar om vilka vi vill vara är det kraftfulla hjälpmedel i resan till att bli människor. Idag när jag var ute på en kvällspromenad pratade jag med mitt sällskap om hur våra förutsättningar påverkar oss.

Hon tror väldigt lite om sig själv i vissa situationer i livet. Hon är snygg, verbal och har lätt för att få vänner. Inget avslöjar en erfarenhet av att hon i barndomen blev oerhört mobbad. Hur det senare påverkar vad vi gör med våra liv och hur tidigt lagda mönster är svåra att göra sig fria från. Inte omöjligt, men sjukt svårt. Hon hade en pappa som tidigt talade om för henne hur ovärdig hon var.  Som större delen av hennes barndom förstärkte den negativa självbilden.

När jag växte upp, hade jag alla förutsättningar för att bli mobbad. Många försökt gjordes, utan resultat. Jag växte upp med en pappa som ständigt talade om för mig hur bra jag var. Jag hade föräldrar som ständgt berättade hur speciell jag var och viktig jag var för dom. De bekräftade en bidl för mig om att att jag var värdig. Jag tänker ofta att jag som har sån prestationsångest och har sån negativ självbild, hur hade det varit om jag inte hade haft de föräldrar jag fick till slut?

Vi är inte endast summan av våra erfarenheter. Vi är också summan av alla de drömmar och förhoppningarna vi när. Några av dom blir också sanna. Jag har inte till största delen av mitt liv varit så mycket för materielle saker. Jag har haft perioder då jag försökt även sånt, men till större delen har relationer varit viktigt för mig. Relationen till mig själv och även andra. Det är där större delen av mina drömmar och förhoppningar funnits. Det är där jag också fått störst utdelning. Jag tänker att om jag varit lika ihärdig och full av drömmar när det gällt pengar och materiell staus hade jag varit stormrik nu :-) Istället blev jag stormrik på vänner och människor som älskar mig för den jag är.

Det är inte bättre det ena eller det andra. Men när jag står med facit i hand, inser jag att det man strävar efter visst påverkar en som människa. Att hela livet handlar om möjligheter att bli den sorts människa man vill vara, trots den erfarenhet man har. Mitt promenadsällskap tex, hon har en underbar man som älskar henne, härliga ungar och ett bra liv förutom smärre irriterande faktorer.  Jag tycker att jag har ett bra liv, ett riktigt bra liv. Det är bara jag som för stunden inte riktigt orkar ända fram.  Jag har en man som älskar mig och som kämpar hårt för oss. Vi har tre barn som alla är friska. Jag har många underbara människor i mitt liv helt enkelt.

Jag tror inte det är så viktigt vem man är i slutänden. Det viktiga är väl att man orkar vara människa varje dag och inte bara en stereotyp bild av vad en människa är, som en klippdocka. Man klär på och klär av en sådan, men i slutänden är den ändå av papper och alldeles platt. Jag kanske har fel eller tänker helt knasigt. Vad tänker du om det här? Är det viktigt vem man är?

 Masthuggskyrkan på toppen

Göteborg som stad är egentligen ett gytter av olika saker. Stockholm är så mycket vackrare som stad, men mitt Göteborg har något som gör den till "min stad".  Jag gillar det småstadsaktiga i kombination med att det ändå är Sveriges andra största stad. Vid Masthuggskyrkan som är en av mina pärlor, bjuds man på vidunderlig utsikt!

  Liseberg
Lucas med Celia därfram och Johan som extraförare.

Det ger mig en speciell känsla när jag ser mina barn ihop. Det här att tillhöra varandra, vara en del av en helhet som en familj kan ge i sin bästa form.  Att de stora killarna tar sig tid att åka farfars bilar med sin lillasyster, det är så fint tycker jag. Igår var vi på Liseberg. De stora killarna fick sig varsitt GuldPass i födelsedagspresent i mars. Nu var det premiärdag för dom och det var kul. Fördelen med ett GudPass är ju att man inte behöver stressa ihjäl sig om det är mycket folk där, man vet att det finns många fler tillfällen.

Vi har alltid varit lite restriktiva med Liseberg för våra stora killar när de var mindre. Vi ville göra det till en festlig sak där vi gjorde allt när vi väl var där. Jag inser att vi bor i staden med den största nöjesparken i Norden och de har åldern inne för att uppskatta det mesta där nu.  Min lilla tjej, hon åker med på köpet så att säga och njuter av det. Vill härma de stora barnen som står i kö och klättar på inhängnaden som ska hålla kömänniskorna på plats.

Det var trädgårdsdagar där i helgen och mycket fint att se på. Nästan som på jul, men med sommargrejor.  Liseberg för överig var mycket fint smyckad som vanligt, men nu försvann det mesta bakom alla små "tält".  Jag som inte bodde i Göteborg när jag växte upp, utan var här på somrarna, minns ju besöken på Liseberg med förtjusning. Det blev ju verkligen en "upplevelse" när vi väl var där. Det blir ju inte så när man bor här, men det finns en annan tjusning ändå.

Vi får väl se om killarna tyckte om sitt Lisebergs år......